Nyligen konfronterades jag med en enkät där jag ombads att utvärdera HV:s information om AIL ur olika aspekter. Var informationen tillräcklig? Var den lättbegriplig? Jag kom att känna en viss handfallenhet inför dessa frågor. Hur skulle jag kunna utvärdera information om någonting som jag efter att ha rannsakat mig själv, kom fram till att jag hade en tämligen vag uppfattning om. Inte så att jag inte stött på begreppet AIL tidigare. När jag började arbeta på HV för drygt 10 år sedan fick jag höra att AIL var ett ”känselsprötsbegrepp”, ett uttryck, måste jag erkänna, jag inte mött tidigare i min, ska det medges, ganska traditionella vetenskapliga skolning. Jag har också mött det genom åren i olika kurser, diskussioner i utbildningsnämnden, i uppdrag som programansvarig o.s.v. Kort sagt även om jag inte är helt ovetande är jag fortfarande oklar över vad begreppet AIL innebär.

En mer handfast vägledning, tänkte jag, borde stå att finna i studieplanen för forskarutbildningen i AIL. Här ges följande ämnesbeskrivning:

”Arbetsintegrerat lärande är ett tvärvetenskapligt forskarutbildningsämne med anknytning till i första hand samhällsvetenskaperna och humaniora. Ämnet definieras av att problemställningar inriktas på relationen mellan arbetsliv och lärande. Arbetsliv definieras brett och innefattar även andra former än traditionellt lönearbete. Begreppet lärande förstås i vid bemärkelse och omfattar förändrings- och socialisationsprocesser kopplade till kunskap och kompetens. Intresse knyts till arbetslivets och lärandets villkor, organisering, processer, innehåll, former och konsekvenser. Forskning inom ämnet innefattar, men är inte begränsat till, studier om arbete i förändring, relationen mellan utbildning och arbete samt samhällsvillkor för lärande i arbete. Studiernas fokus kan vara individer, grupper, organisationer, mekanismer eller strukturer”. (Högskolan Väst, 2019)

Den första association jag fick när jag läste detta, var till den devis som brukar tillskrivas vetenskapsfilosofins enfant terrible, Paul Feyerabend; ”Anything goes”. Skrivningen indikerar en mycket stor (för att inte säga obegränsad) frihet för den enskilde forskaren att själv formulera sitt problem och att välja teorier, begrepp och metoder för att analysera det. Fältet ska karakteriseras av pluralism, att vara öppet för nya idéer och därmed vara odogmatiskt. Denna inställning understryks, menar jag, av Ingela Josefssons reflektioner över Barbara McClintocks biografi i inlägget ”Seendets konst”. Denna ambition, att ett forskningsfält ska präglas av pluralism och vara odogmatiskt är naturligtvis sympatisk men inte oproblematisk.

Temat har bl.a. varit centralt i diskussionerna av Thomas Kuhns paradigmteori (Kuhn, 1962). År 1959, under arbetet med The Structure of Scientific Revolutions deltog Kuhn i en konferens och höll en föreläsning vid University of Utah om spänningen mellan innovativt, nyskapande tänkande inom vetenskapen och att arbeta inom en etablerad vetenskaplig tradition, ett paradigm. Han framhöll här, i motsats till flera andra konferensbidrag, vikten av det senare för vetenskaplig utveckling. Med stöd i vetenskapshistorien hävdade Kuhn att det var de normalvetenskapliga faserna i en disciplins utveckling som förde den framåt. Detta är faser då en paradigmatisk förebild anger vilka problem som är värda att arbeta med, vilka begrepp och metoder som ska användas o.s.v. Inom paradigmet råder enighet om detta och nya forskare socialiseras in i det. De uppgifter forskarna tar sig an är avgränsade och liknas av Kuhn vid ett pussellösande inom den etablerade traditionens ramar:

“Clearly, their pursuit is neither intended nor likely to produce fundamental discoveries or revolutionary changes in scientific theory…all scientists at almost all times aims to elucidate the scientific tradition in which he was raised rather than to change it. Furthermore, the fascination of his work lies in the difficulties in elucidation rather than in any surprises that the work is likely to produce. Under normal conditions the research scientist is not an innovator but a solver of puzzles, and the puzzles upon which he concentrates are just those which he believes can be both stated and solved within the existing scientific tradition”. (Kuhn, 1959/1991: 144)

Det är en miljö som präglas av social kontroll där avsteg i form av nya djärva idéer och teorier kan ses med oblida ögon. Samtidigt är det alltså enligt Kuhn en nödvändig fas för vetenskapligt framåtskridande. Teoretisk pluralism riskerar här att leda till förvirring och stagnation.

Kuhn har nu inte fått stå oemotsagd i den här frågan. Många har reagerat kraftigt mot vad man uppfattat som den dogmatism som paradigmteorin medför bl.a. den förut nämnde Feyerabend (se Hoyningen-Huene, 2006) och inte minst Karl Popper (1970). Huruvida den sociala kontroll som anses vara förbunden med ett paradigm verkligen är så stark har också ifrågasatts (se t.ex. Medawar, 1978).

Oavsett den kritik som kan riktas mot paradigmteorin fortsätter normativa argument i linje med Kuhn att föras fram. I en artikel publicerad 2020 i Foundation of Physics pläderade den franske fysikern Sébastien Poinat för att utvecklingen av kvantmekaniken mer bör präglas av konsensus och normalvetenskapligt pussellösande än vad som hitintills varit fallet (Poinat, 2020). Fältet har karakteriserats av en rad olika tolkningar och skolbildningar vilka verkat hindrande för dess utveckling hävdade Poinat. Genom att utgå från ett begränsat antal grundprinciper om vilka det finns konsensus och ett experimentellt stöd bör man kunna konsolidera fältet i en enhetlig uppfattning och möjliggöra en fortsatt utveckling av det.

Man kan självfallet inte dra allt för långtgående slutsatser utifrån Kuhns resonemang och kvantmekanik när det gäller ett forskningsfält som AIL. Till skillnad från naturvetenskaperna torde sådana genomgripande upptäckter som kan fungera som paradigmatiska förebilder vara lätträknade inom samhällsvetenskapen. Dess olika discipliner får till övervägande del sägas vara flerparadigmatiska för att använda Kuhns terminologi. Hanne Andersen (2013) menar dock att Kuhns resonemang också har sin tillämpning i samhällsvetenskaperna och då inte minst när det kommer till tvärvetenskap. Hon pekar också på en annan spänning när det gäller just tvärvetenskap, den mellan forskare som företräder olika discipliner.

För att lösa de problem vi står inför idag som t.ex. klimatfrågan krävs samarbeten över disciplingränser. I sådana samarbeten krävs ett större mått av tillit till varandras kunskaper och kompetens än inom samarbeten som sker inom ramen för enskilda discipliner där alla forskare antas ha någorlunda likvärdig kompetens. Andersen talar här om ett epistemiskt beroende. Jag har själv erfarenhet av detta då jag samarbetat med medicinska forskare i projekt om xenotransplantation och humana embryonala stamceller. Här medverkade forskare från discipliner som biokemi, molekylärbiologi, klinisk genetik, transplantationskirurgi, filosofi, sociologi o.s.v. Det var uppenbart att ingen enskild individ kunde behärska samtliga dessa fält utan vi fick lita till varandras kompetens. En sådan tillit torde också vara nödvändig inom ett tvärvetenskapligt område som AIL.

Om jag inte misstolkar honom helt, tror jag även att de ovan angivna tankegångarna återspeglas i Jan Gustavsson Nyckels efterlysning av en för AIL egen grammatik som klargör såväl dess egna kunskapsobjekt som relationerna till sina ”moderdiscipliner”  t.ex. pedagogik, psykologi och sociologi. En sådan grammatik kräver emellertid enligt min mening en infrastruktur för att kunna utvecklas. En tänkbar sådan infrastruktur skulle då kunna bestå i ett gemensamt sammanhållet forskningsprogram där ambitionen är att ha en konsensus kring vilka problemställningar, begrepp och metoder man ska arbeta med. Det är här viktigt att understryka, att en sådan konsensus måste bygga på respekt för varandras kunskaper och kompetens. Jag tror också att ett sådant gemensamt forskningsprogram, i alla fall inledningsvis, i första hand bör vara en angelägenhet för seniora forskare.

Ett huvudsyfte blir här att utveckla den grammatik som kan ange ramar för kommande forskning, doktoranders och andras. Avseende begrepp som kan vara centrala för ett sådant program finns det säkerligen många förslag men återigen inledningsvis menar jag att det bör koncentreras till ett eller ett fåtal. Ingela Josefsson har t.ex. i sina föreläsningar tagit upp begreppet ”tyst kunskap” och dess betydelse för skickligheten i olika former av yrkesutövning. Detta begrepp har även haft en central roll inom mitt eget fält Science and Technology Studies. Den brittiske sociologen Harry Collins genomförde redan i början av 1970-talet studier av den betydelse ”tacit knowledge” har för vetenskaplig verksamhet där han i ett projekt följde olika laboratoriers konstruktion av en högenergilaser (se t.ex. Collins, 1974).

För att något summera; AIL som forskningsfält står, enligt min mening, inför ett vägval. Antingen att vidmakthålla en strävan efter att stå utanför en traditionsbunden normalvetenskap eller att försöka utveckla något som kan liknas vid en sådan. I vilket fall borde det vara angeläget att diskutera konsekvenserna av de olika alternativen. Min övertygelse är dock, att AIL konceptet genom att kraftsamlas till ett konkret sammanhållet forskningsprogram, fokuserat på ett eller några centrala begrepp, skulle öka förutsättningarna att utveckla den ämnesspecifika grammatik Gustavsson Nyckel efterlyser. Därigenom kan det också bli klarare för mig och misstänker jag, flera undrande kollegor, vad AIL egentligen står för.

Anders Persson
Universitetslektor i sociologi
Institutionen för Individ och samhälle
Högskolan Väst

Referenser

Andersen, H. (2013). “The Second Essential Tension: on Tradition and Innovation in Interdisciplinary Research”. Topoi 32: 3-8.

Collins, H, M. (1974). “The TEA Set: Tacit Knowledge and Scientific Networks”. Science Studies 4(2): 165-185.

Gustafsson Nyckel, J. blogs.hv.se/wilreflections/2022/05/24/a-new-grammer-can-help-us-define-the-future-of-wil/

Hoyningen-Huene, P. (2006). ”More letters by Paul Feyerabend to Thomas S. Kuhn on Proto-Structure”. Studies in History and Philosophy of Science 37:610-632.

Högskolan Väst. Allmän studieplan för utbildningen på forskarnivå  i arbetsintegrerat lärande. hv.se/globalassets/dokument—medarbetare/08.-mallar/allmän-studieplan-i-arbetsintegrerat-lärande-senast-reviderad-2022-02-10.pdf

Josefsson, I. blogs.hv.se/wilreflections/2022/06/21/seendets-konst/

Kuhn, T, S. (1959/1991). “The essential tension: Tradition and innovation in scientific research” I Boyd, R., Gaspar, P. & Trout, J, D. (eds.). (1991). The Philosophy of Science. Cambridge, Mass. The MIT Press.

Kuhn, T, S. (1962). The Structure of Scientific Revolutions. Chicago. University of Chicago Press.

Medawar, P, B. (1978). “March of paradigms”. Nature 273: 575.

Poinat, S. (2020). “Quantum Mechanics and Its Interpretations: A Defense of the Quantum Principles”. Foundation of Physics 50:924-941.

Popper, K, R. (1970). “Normal Science and Its Dangers”. I Lakatos, I. & Musgrave, A. (eds.). (1970). Criticism and the Growth of Knowledge. Cambridge, Cambridge University Press.