På senare tid har jag funderat en hel del på skrivande. Som doktorand i arbetsintegrerat lärande är skrivande en stor del av min vardag. Att vara doktorand innebär i mångt och mycket att producera olika sorters texter; att skriva och skriva om, att tänka och tänka om och att fundera över hur det skrivna mottages.
Att lära sig skriva vetenskapligt är en del av att vara doktorand. Arbetsintegrerat lärande (AIL) handlar om relationen mellan arbete, utbildning och lärande och kan förstås som det lärande som sker integrerat då yrkesverksamma utför vardagliga arbetsuppgifter. För doktorander, som både är anställda och studenter på samma gång, är akademiskt skrivande ett exempel på en sådan vardaglig syssla som man lär sig integrerat i arbetet. Akademiskt skrivande är dessutom en viktig del av det AIL som doktorander behöver utveckla, då det har stor betydelse för att nå framgång i akademin, både vad gäller undervisning och forskning. Som inom alla andra yrken finns det alltså även inom akademiska yrken ett arbetsintegrerat lärande.
Hur går då detta lärande till? Min erfarenhet är att det i stor utsträckning handlar om ”learning by doing”, att lära sig genom att göra, vilket också är ett exempel på AIL, men inom akademin erbjuds också en hel del tillfällen för att få hjälp med sitt skrivande. En självklar del är den handledning man får av sina handledare, men också andra aktiviteter utanför handledningen är betydelsefulla på vägen mot att bemästra denna förmåga.
Ett exempel på en sådan aktivitet är den skrivarvecka jag hade nyligen förmånen att få åka iväg på tillsammans med andra doktorander och disputerade kollegor. Jag tillbringade då fem dagar med att ostört skriva på min senaste artikel. Dagtid satt vi på våra rum eller i det gemensamma konferensrummet och skrev, men under gemensamma måltider och i pauser då vi tog promenader i vackra omgivningar, blev det naturligt att vi pratade om vårt skrivarbete och vår forskning. Dessa samtal tycker jag verkligen ledde mig framåt i skrivprocessen och hjälpte mig att förtydliga vad jag skriver om.
Ofta pratar vi om skrivande som om det bara handlar om det som sker vid tangentbordet och på skärmen. Jag menar att akademiskt skrivande inte bara handlar om att trycka ner tangenterna utan man måste också läsa, tänka och prata om sitt skrivande med andra, då skrivande är att delta i en social praktik. Min egen erfarenhet säger att mycket av det arbetsintegrerade lärandet att skriva akademiska texter kommer via diskussioner med andra, juniora och seniora forskare.
Staffan Larsson (2000) framhåller att skrivande är en process och att det i första skedet handlar om att komma igång och skriva, eftersom skrivande är ett sätt att ge form åt sina tankar. Detta tycker jag mig själv ha upplevt. Larsson framhåller också vikten av att få andras synpunkter på texten. Jag har vid flera tillfällen lagt fram mina texter för kollegial läsning och det har hjälpt mig mycket. Jag har både blivit medveten om vad jag egentligen skrivit och fått nya infallsvinklar till fortsatt skrivande av texten. Detta att anordna seminarier där texter diskuteras och ventileras behöver ske regelbundet och jag tycker att det är en viktig del för att doktorander ska utveckla sitt akademiska skrivande via AIL.
Efter min skrivarvecka har jag också deltagit i ett skrivarinternat med en feed forward session där texten lästes. I den strukturerade formen som detta seminarium följde fick jag både syn på textens styrkor, men också utvecklingsmöjligheter. Dessa ska jag nu ta mig an i det fortsatta arbetet mot en färdig produkt som kan publiceras i en vetenskaplig tidskrift och bli en del av min avhandling.
Linda Febring, doktorand
Högskolan Väst
Referens:
Larsson, S. (2000). Skrivandets lust och olust. Pedagogisk forskning i Sverige, 5(1), 30-42.
Fin beskrivning Linda ❣️